Förlossningsberättelse, del 1
På torsdagen den 28:e januari släppte en del av den sk. slemproppen. Fästmannen och jag blev genast nervösa trots att vi visste att det inte betydde någonting alls egentligen, mer än att förlossningen börjar närma sig. Tre dagar senare, dvs den 31:a januari, släppte hela slemproppen och nervositeten satt i mer denna gången. Det börjar hända grejer! Dock visste vi att det kunde ta några timmar, några dagar eller flera veckor till, trots att slemproppen släppt totalt.
Vi var beräknade till den 15:e februari, så det var inte så jättelänge kvar, men ändå fanns tanken på att jag som förstföderska skulle gå över tiden (vilket man vanligtvis gör som förstföderska). Men hoppet fanns där iallafall.
Dagarna gick smärtfritt, knappt inga sammandragning, inga förvärkar, inga som helst känningar på att förlossningen var så pass nära som den var. Jag var livrädd för att gå över tiden, så jag försökte få igång förlossningen på flera olika sätt.. Inga huskurer hjälper egentligen, men jag tyckte att det var värt att försöka, som ett tidsfördriv, om inget annat. Men ingenting hände!
Tisdagen den 2:a februari hade vi kontroll hos barnmorskan. Jag hade öppnat mig 1 cm (men kunde töjas ut till 3 cm), huvudet låg precis vid "öppningen", SF-måttet var på 35, hjärtljuden låg på 152 slag/minuten och livmodertappen var mogen. Barnmorskan blev t.o.m förvånad över hur pass stora framsteg jag gjort, så pass tidigt i graviditeten. Hon trodde inte det skulle dröja länge till, tills vi skulle behöva åka till förlossningen. Så vi var förväntansfulla!
Efter besöket började jag få lite onda sammandragningar och mer tryck neråt och hoppades på att det skulle sätta igång snart, men icke, de avtog under dagen! Frustrerande var det, jag ville ju ha smärta och vara ett steg närmare vår bebis! Så sammandragningarna och trycket neråt berodde nog på att barnmorskan hade pillat på mig "där nere".
Den 6:e februari när jag gick på toaletten, upptäckte jag en genomskinlig slemmig flytning med lite blod i. Undrade var detta var, kanske en teckenblödning som jag läst så mycket om? Vet än idag inte vad det var för någonting. Men ingenting speciellt hände efter denna flytningen heller, så det var väl ingenting.
På morgonen den 7:e februari kl. 05:55 vaknade jag av en kraftigare värk som strålade i hela magen. Avvaktade men det avtog efter en stund. Senare övergick det till mensvärk, men det avtog det också. Falskt alarm även denna gången!
Kan erkänna att när jag fick den där värken, så blev jag skitnervös och rädd, tänkte för mig själv "ÅH NEJ! Inte nu, jag vill inte, jag ångrar mig, jag ångrar mig!!!". Lite komiskt att man går omkring och vill ha smärta, men när man väl får det ångrar man sig? Haha.
Senare när jag gick på toa, var det mycket flytningar på mitt trosskydd (tjock, trådig och vit). Antog att förlossningen närmar sig! För såhär har jag inte haft det tidigare, inte såhär rikligt. Hoppet kom tillbaka!
Den 8:e februari var en lite sämre dag för mig. Här började jag få otroligt ont i min högra handled, antar att det var vätskan som gjorde det? Kunde inte använda den handen alls. Så att torka sig efter ett toalettbesök var bara att glömma med den "rätta" handen, det var bara att köra på med vänsterhanden. Det gick inge vidare, kan jag lova. Men vad hade jag för val?
Jag var så trött på att vara gravid, jag ville inte vara det längre! Kändes som att jag fick mer och mer besvär för varje dag som gick. Jag var så irriterad, grinig och ledsen över att det aldrig hände någonting. Ville bara ha ut bebisen, så jag slapp såna här besvär! Det som var positivt med mina humörsvängningar var att dom inte gick ut över Marko. Det var skönt!
Torsdagen den 11:e februari passerade med tråkiga nyheter. Vi har på ännu en kontroll hos barnmorskan, ingenting hade hänt sedan sist.. Förutom att bebis låg längre ner i bäckenet. Deppade kom vi hem och gav upp hoppet om att föda i tid. Vi riktade in oss på övertid.
Dagen efter, den 12:e februari, var vi hos fästmannens syster Lollo och hennes fästman Peter + deras tvillingar (som är tre månader gamla). Vi spelade Wii.. Bowling och lite golf. Skitkul spel, skulle själv vilja ha det också! Hade superkul den kvällen, tankarna på att bebis skulle komma, var som bortblåsta!
Dagen därpå, den 13:e februari vaknade jag av mensvärk och vid 05:27 kom första värken. Värkarna fortsätte med 10-11 minuters mellanrum, men avtog efter lite över en timma. Värkarna kom lite då och då, men ryggen gjorde ont, ´att jag hade mensvärk som höll i hela tiden.
Fick en blodblandad flytning på morgonen när jag torkade mig och det kändes som att jag kissade på mig hela natten. Vattniga flytningar som kom hela tiden, så blev att byta trosskydd nästan hela tiden!
Ringde förlossningen, det är definitivt någonting på gång enligt dom. Mina rikliga vattniga flytningar var ett tecken på att vattnet kan gå när som helst och den blodblandade flytning var en teckenblödning! Hon sa att jag skulle ringa tillbaka om jag undrade över någonting eller om mina värkar blir kraftigare eller tätare. Mina värkar avtog en stund, men mensvärk och ryggont hade jag hela tiden. Så då var det bara att vänta på värkar. Men jag hade en känsla av att förlossningen snart skulle komma igång. Jag kände mig väldigt annorlunda i kroppen!
Fästmannen ringde min mamma, då hon skulle vara med på förlossningen. Han berättade vad som hänt och att jag har värkar, men att de är oregelbundna. Hon kom på en gång, även fast vi sagt att det inte är dags än.
Mamma och jag satt i vardagsrummet och klockade mina värkar, 10-11 minuters mellanrum en längre tid. Helt plötsligt sjönk det till 5 minuters mellanrum, sedan 3 minuter och till sist 2 minuter. Sådär höll det på länge, de kunde komma med 2 minuters mellanrum ett tag, sedan avta lite. Så vi inväntade regelbundna värkar innan vi åkte in.
Tillslut kom de kraftiga värkarna, de gick iallafall att andas igenom och en värk grät jag igenom. Hade så fruktansvärt ont, men visste att detta bara var början!
Snart var det dags att åka till förlossningen, så fästmannen lagade snabbt i ordning lite mat till mig, så jag skulle orka med det här sk. "maratonloppet". Med ett par makaroner i magen (Hade ingen aptit), tog vi på oss kläder och greppade tag i BB-väskorna och for iväg till förlossningen, jag hade då ca 1 minut mellan mina värkar!
Vi var beräknade till den 15:e februari, så det var inte så jättelänge kvar, men ändå fanns tanken på att jag som förstföderska skulle gå över tiden (vilket man vanligtvis gör som förstföderska). Men hoppet fanns där iallafall.
Dagarna gick smärtfritt, knappt inga sammandragning, inga förvärkar, inga som helst känningar på att förlossningen var så pass nära som den var. Jag var livrädd för att gå över tiden, så jag försökte få igång förlossningen på flera olika sätt.. Inga huskurer hjälper egentligen, men jag tyckte att det var värt att försöka, som ett tidsfördriv, om inget annat. Men ingenting hände!
Tisdagen den 2:a februari hade vi kontroll hos barnmorskan. Jag hade öppnat mig 1 cm (men kunde töjas ut till 3 cm), huvudet låg precis vid "öppningen", SF-måttet var på 35, hjärtljuden låg på 152 slag/minuten och livmodertappen var mogen. Barnmorskan blev t.o.m förvånad över hur pass stora framsteg jag gjort, så pass tidigt i graviditeten. Hon trodde inte det skulle dröja länge till, tills vi skulle behöva åka till förlossningen. Så vi var förväntansfulla!
Efter besöket började jag få lite onda sammandragningar och mer tryck neråt och hoppades på att det skulle sätta igång snart, men icke, de avtog under dagen! Frustrerande var det, jag ville ju ha smärta och vara ett steg närmare vår bebis! Så sammandragningarna och trycket neråt berodde nog på att barnmorskan hade pillat på mig "där nere".
Den 6:e februari när jag gick på toaletten, upptäckte jag en genomskinlig slemmig flytning med lite blod i. Undrade var detta var, kanske en teckenblödning som jag läst så mycket om? Vet än idag inte vad det var för någonting. Men ingenting speciellt hände efter denna flytningen heller, så det var väl ingenting.
På morgonen den 7:e februari kl. 05:55 vaknade jag av en kraftigare värk som strålade i hela magen. Avvaktade men det avtog efter en stund. Senare övergick det till mensvärk, men det avtog det också. Falskt alarm även denna gången!
Kan erkänna att när jag fick den där värken, så blev jag skitnervös och rädd, tänkte för mig själv "ÅH NEJ! Inte nu, jag vill inte, jag ångrar mig, jag ångrar mig!!!". Lite komiskt att man går omkring och vill ha smärta, men när man väl får det ångrar man sig? Haha.
Senare när jag gick på toa, var det mycket flytningar på mitt trosskydd (tjock, trådig och vit). Antog att förlossningen närmar sig! För såhär har jag inte haft det tidigare, inte såhär rikligt. Hoppet kom tillbaka!
Den 8:e februari var en lite sämre dag för mig. Här började jag få otroligt ont i min högra handled, antar att det var vätskan som gjorde det? Kunde inte använda den handen alls. Så att torka sig efter ett toalettbesök var bara att glömma med den "rätta" handen, det var bara att köra på med vänsterhanden. Det gick inge vidare, kan jag lova. Men vad hade jag för val?
Jag var så trött på att vara gravid, jag ville inte vara det längre! Kändes som att jag fick mer och mer besvär för varje dag som gick. Jag var så irriterad, grinig och ledsen över att det aldrig hände någonting. Ville bara ha ut bebisen, så jag slapp såna här besvär! Det som var positivt med mina humörsvängningar var att dom inte gick ut över Marko. Det var skönt!
Torsdagen den 11:e februari passerade med tråkiga nyheter. Vi har på ännu en kontroll hos barnmorskan, ingenting hade hänt sedan sist.. Förutom att bebis låg längre ner i bäckenet. Deppade kom vi hem och gav upp hoppet om att föda i tid. Vi riktade in oss på övertid.
Dagen efter, den 12:e februari, var vi hos fästmannens syster Lollo och hennes fästman Peter + deras tvillingar (som är tre månader gamla). Vi spelade Wii.. Bowling och lite golf. Skitkul spel, skulle själv vilja ha det också! Hade superkul den kvällen, tankarna på att bebis skulle komma, var som bortblåsta!
Dagen därpå, den 13:e februari vaknade jag av mensvärk och vid 05:27 kom första värken. Värkarna fortsätte med 10-11 minuters mellanrum, men avtog efter lite över en timma. Värkarna kom lite då och då, men ryggen gjorde ont, ´att jag hade mensvärk som höll i hela tiden.
Fick en blodblandad flytning på morgonen när jag torkade mig och det kändes som att jag kissade på mig hela natten. Vattniga flytningar som kom hela tiden, så blev att byta trosskydd nästan hela tiden!
Ringde förlossningen, det är definitivt någonting på gång enligt dom. Mina rikliga vattniga flytningar var ett tecken på att vattnet kan gå när som helst och den blodblandade flytning var en teckenblödning! Hon sa att jag skulle ringa tillbaka om jag undrade över någonting eller om mina värkar blir kraftigare eller tätare. Mina värkar avtog en stund, men mensvärk och ryggont hade jag hela tiden. Så då var det bara att vänta på värkar. Men jag hade en känsla av att förlossningen snart skulle komma igång. Jag kände mig väldigt annorlunda i kroppen!
Fästmannen ringde min mamma, då hon skulle vara med på förlossningen. Han berättade vad som hänt och att jag har värkar, men att de är oregelbundna. Hon kom på en gång, även fast vi sagt att det inte är dags än.
Mamma och jag satt i vardagsrummet och klockade mina värkar, 10-11 minuters mellanrum en längre tid. Helt plötsligt sjönk det till 5 minuters mellanrum, sedan 3 minuter och till sist 2 minuter. Sådär höll det på länge, de kunde komma med 2 minuters mellanrum ett tag, sedan avta lite. Så vi inväntade regelbundna värkar innan vi åkte in.
Tillslut kom de kraftiga värkarna, de gick iallafall att andas igenom och en värk grät jag igenom. Hade så fruktansvärt ont, men visste att detta bara var början!
Snart var det dags att åka till förlossningen, så fästmannen lagade snabbt i ordning lite mat till mig, så jag skulle orka med det här sk. "maratonloppet". Med ett par makaroner i magen (Hade ingen aptit), tog vi på oss kläder och greppade tag i BB-väskorna och for iväg till förlossningen, jag hade då ca 1 minut mellan mina värkar!
